...som dom brukar säga...

1/10 -08...Onsdag morgon...

Ibland förstår man inte hur allt går ihop, men, det finns en mening med det antar jag...även fast det kan göra ont vissa gånger...

Det kan vara svårt o glädjas över det lilla, när man aldrig kan ta del av det...

Det kan oxo vara svårt att avstå, när allt finns runtomkring dig...

Allt det här är bara metaforer om livets små egenheter...

Du har en dörr som är låst, du har ingen nyckel, men du måste till andra sidan ändå...hur löser du problemet...?

Man kan ju alltid börja med o knacka...man vet aldrig...nån kanske öppnar dörren från andra sidan...o så var det problemet ur världen...

Små teorier o lösningar, som ibland är inom räckhåll, men alldeles för bra kamouflerade för att man skall se dom...det får inte vara för lätt liksom...

Ibland får man ju lov o gå tillbaka...en bra bit...innan man finner den tappade "nyckeln"...

Alla sätt e bra...utom dom dåliga...för, då brukar det mesta (allt) bli fel...o så vill man ju inte ha det...

Att bara kliva på, när det står STOP på skylten, är en dålig idé...

Dom säger...man lever...man lär sig...av sina misstag...

Men, ibland blir misstagen för många...för att man ska orka med allting...man slutar med att reda upp härvan som har blivit till...för...man vet inte var man ska börja...eller sluta...för, det finns varken en ingång eller utgång i den härvan...bara en stor...klump...mitt i skiten...

Misstagen blir som en bur runtomkring dig...ditt eget fängelse...o ingen som hjälper dig ut...för, du har ju försatt dig i din egen situation...live with it, som dom brukar säga...

Kanske finns det en lösning på denna problem oxo...? Vad vet jag...den kanske är närmare än vad du tror...bara ett litet ord...men, ack så svårt...att uttala...

Ibland så räcker det med ett litet...förlåt...

Förlåt