Så vackert o kallt...

15/8 -08...Fredag kväll...

En vacker kväll att dö på...bara försvinna...de e så tyst att man kan höra grannen andas i sömnen...endast en ensam vandrare ute i natten...o de e jag...som söker efter en utväg från det som kallas livet...en utväg ifrån denna labyrint som bara leder längre o längre in i mörkret...

Det kommer inte o bli bättre än så här...det här e mitt liv...här o nu...o jag tycker inte om den...för jag får inte ut nånting av den...hur än jag försöker o förmå att ta mig vidare till nästa ruta, så knuffas jag ofrivilligt tillbaka till just denna ruta...denna ruta som jag redan kan så väl...jag har stått här rätt länge nu...o kan inte ta mig vidare hur jag än försöker...

Jag ser dom andra försvinna där borta i horisonten...dom har hittat vägarna jag fortfarande letar efter...dom har hittat ett ljus som leder dom vidare till nästa steg i livet...jag...jag står kvar här...o söker ännu...efter det jag inte kommer o hitta...

Jag vet inte längre vad jag vill få ut av detta liv...jag känner mig vilsen för tillfället...jag ser inte glädjen i det som dom andra skrattar åt...jag vet inte...jag orkar inte...jag e trött...på det mesta...på allt...det känns bara som att jag inte passar in längre...eller...har inte nånsin passat...

Att ändra sig själv för att andra ska se en...jag vet inte...har gjort det förut...men, det känns oxo falskt...för jag är inte någon annan än mig själv...jag har nog gett upp alldeles för länge sen...egentligen...vad jag gör här, vet jag inte...vad e meningen att jag vandrar runt på denna planet ännu...vad är min uppgift...?

Samtidigt...jag orkar inte vara den jag är längre...men, att bryta sig ut ur ett skal kan vara jobbigare än man tror...då man byggt upp skyddet i flera års tid...o nu ska man riva ner den på några dagar/veckor...man har ju byggt upp skalet för att skydda sig mot det som man inte känner sig trygg med...hit men inte längre...jag vet inte vem du är...jag tror inte jag tycker om dig...jag gömmer mig härinne tills du försvunnit ur mitt liv...

Det har hänt så förbannat mycket konstigt dom sista månaderna i mitt liv att jag inte orkar längre...jag har...nej...jag försöker släppa det...men, det går inte...jag blir påmind hela tiden om saker jag försöker glömma...då är det svårt att orka vara på topphumör...jag glider bara med för det mesta...det var länge sen jag orkade bry mig på det sättet jag brukar göra...det liksom kvittar nu...who cares...ingen...så...jag bryr mig inte heller...jag orkar inte bry mig...

Egentligen så mår jag inte så dåligt som beskrivs här just nu...men, det är vad jag känner längst inombords...o det måste ut, innan jag blir tokig igen...fast, jag känner att det börjar bubbla längst in i mig redan...orkar inte bli deprimerad igen...men, snart blir det mörkt...snart är det höst...då åker vi igen...förra året var det slutet av September...vi får se om jag håller över en månad till...tror inte det...men...

Det är konstigt hur livet har sett ut för ens del...falskt...o när jag slutade vara falsk...så åkte jag rakt ner i skiten...hmmm...men, inbland känns det som man lever ett falskt liv ännu...nåt som aldrig går bort...man ljuger sig igenom allting...så man slipper bli sårad...men...det kommer o såra många andra...o det vill inte jag heller...för, de e en sån person jag är...jag bryr mig...jag bryr mig förbannat mycket...alldeles för mycket ibland...

Ska jag bryta det o sluta bry mig o bli kall o kylig o bara vara helt jävla likgiltig från o med nu...? Det skulle bli jävligt populärt...snacka om att bli utfryst...well...vad e skillnaden...jag känner mig rätt ute redan...så...same difference...

Jag ser dom gå hand i hand...o bara umgås...jag ser nåt som jag aldrig kommer o få...det tillhör en svunnen tid...min tåg har åkt sen länge...o jag står kvar på perrongen...jag orkar inte längre...jag hoppar framför nästa tåg...

Hmmm...