Håll i, nu åker vi...igen...

Fredagen den 13 Juni...10:54...Fredag morgon...

Ångest...det höll i drygt 10 dagar innan hjärnspökena hittade hem igen, detta e dag 3...fy fan...va jobbigt...
Sovit i 3 timmar...gick o la mig strax innan 8 i morse...o vakna upp för en knapp stund sen...omöjligt o somna om, då tankarna far omkring, som i ett kaos, i 180...jävla karusell...

FUUUUUUUCCCKKKK!!!!!

Ut o tackla dagen...fan...så får bli det bli...lär droppa som en fluga ikväll...annars lär man vakna 18, om man går o lägger sig igen, o lyckas somna om efter en 3-4 timmar...

Oh well...10+ dagar e väl bättre än inget, fick känna på hur det e o må bra...var länge sen sist...glömt bort hur jävla levande man kan känna sig, utan att behöva bry sig...tills man börjar bry sig...igen...o med det så börjar man må dåligt...igen...

Känslan av o vara ensam e nog jobbigast...den kan nog knäcka vem som helst...till slut...

I wanna be in like (just might), I wanna be in love (I am, in everyone, the wrong ones though)...

Den här känslan av att bara dra, har börjat kännas starkare igen...att lämna tryggheten låter inte som en "hit", men, för o finna ro o få leva ångestfritt ett tag, gör att det låter lockande...

Typ, I need a change to feel better again...hmmm...

Ensamt nu...orkar inte ens dricka...fast, de e nog lika bra så...kan behöva dom sista kvarvarande hjärncellerna för o komma fram till det ultimata planet...o ändå e det allt jag vill göra, supa skallen av mig, göra en total rensning...blåsa ut allting...

When can I hold you in my arms and know that you're mine...?

Hmmm...