Var är du...?

12/7 -08...05:47...Lördag morgon...

Jag har precis kommit hem...är inte så speciellt nykter...men, känner mig inte speciellt packad ändå...har haft utekväll med vänner...o nya...men...jag fattar inte ändå...det har varit en rätt konstig natt...o jag mår konstigt...jag fattar inte...

Jag började skaka (typ, frossa) när jag kom in i lägenheten...det går i vågor...jag kan vara helt still ena minuten o nästa så kan jag inte hålla händerna still för nåning alls...de mycket tankar nu...men, ändå helt tomt...

Jag vill ha nån o hålla om o tycka om...de ligger nog mycket i det...det har gått i överstyr...det börjar bli konstigt desperat...mår inte bra när jag ser andra umgås...börjar få...jaaa...avsmak...för jag vill det så gärna själv...hmmmm...självömkan...fan för det...

Inte lätt när man inte ser nåt som ser intressant ut på kartan...o när dom väl är där, så är man så jävla blyg för o göra kontakt...varför ska det vara så jävla svårt...? De väl bara gå fram o säga HEJ o presentera sig själv...eller...? Vad fan kommer o hända...kommer hon o käka upp mig..? Kommer jag dö på fläcken...? E de så jävla farligt o säga HEJ till någon man finner intressant...?

Jag genomgår en rätt trasslig procedur inom mig själv nu...många faser...o dessa blygsamheter e en av många...fan vad jag hatar den biten av mig själv...

Jag ska göra upp en helt jävla sicko plan...jag måste fan lova mig själv att genomgå denna...idag...så ska jag gå fram till 5 helt främmande personer o bara börja snacka om helt jävla random grejjer om vad som fucking helst...o detta ska jag upprepa dagligen...jag måste det...minst 1 då idag...o 2 nästa dag...om inte annat...måste...måste...

Denna året skulle bli annorunda...det ska hända iår...jag orkar inte längre...

De sjuka är att jag fick en rätt stark dödslängtan under mina skakningar när jag kom hem...jag gillade inte det alls...jag har lovat mig själv att orka ta mig igenom livet o inte banga i förtid...o jag brukar inte bryta löften jag ger...men...denna var så jävla stark att det var sinnesjukt...jag fattar inte varför...jag har inget o vara deprimerad eller nere för egentligen...

Jag orkar bara inte vara ensam längre...det skär inom mig...jag orkar inte...

Jag har alltid varit en ensamvarg...mycket tack vare att folk inte haft samma intressen eller "musik" smak som jag...därför har det slutat med att jag varit på evenemang själv...

Jag har varit en ensamvarg nästan från sommaren 1988 o framåt...då min polare flyttade till Finland...vi gjorde fan allt ihop innan dess...partner in crime...jag har inte sett han sen 1994...borde vara dags nu...hmmm...

Sporadiska vänner har kommit sen dess...men...dom kan räknas in i "datorkompis"-kategorin o "supapolar"-kategorin...men, samma sekund jag fråa om dom ville hänga på nåt jag gillade...näh, det gick inte...jobba, innebandy, middag med päron eller dyl...till slut så sluta jag fråga o gick själv...bara för att...jag visste att jag var annorlunda från de andra...i det långa loppet...

Att aldrig passa in...fy fan...finns det någon handbok till det...? Jag ville aldrig bli som "dom" (mina vänner)...så jag stängde in mig själv ändå mer...i min värld...för att få min kick...

Att växa upp o ända aldrig växa ikapp sin egen ålder kan vara ett annat dilemma...idag så skulle jag anses som "jättegammal" av ungdomar...men...jag fick visa leg på bolaget bara för några dagar sen...bara för att...jag är yngre i sinnet än min egentliga ålder...

Skulle nästan vara kul o ha klassträff o se hur jävla gamla o toffliga dom andra blivit i klassen...jag var alltid yngst i klassen...utom ett endaste år...t.o.m. sist vi hade klassträff (99), så kom jag dit som mig själv o söp skallen av mig o orka inte...för dom andra var så jävla slipsiga o perfketa...fan orka...jag skulle äga hela jävla klassen idag...ingen skulle komma ihåg mig...ungf som förra gången...halva klassen undra vem fan jag var...ja för fan...där ser man...

Jag är bara jag...jag har inte mycket o erbjuda...men...jag är inte den som ger upp i första taget när det kommer till skott...

Jag blir inte mycket mer än "Min bäste vän" för andra...mmm...alltid nåt...men...jag vill ha mer...inte från mina vänner...utan mer generellt...

De så mycket mer...men...jag vet inte...orkar inte...jag vill bara ha nån...nu...

Var är du...?